Tänk dig att du står i ett stängt rum. Rummet är kvadratiskt och har en dörr åt varje håll. Härinne är det skumt, instängt och nästa obehagligt.
Men det är ingen större fara för du vet att därute finns det en härligt trädgård, fylld av växter, blommor och kvittrande fåglar. Om du bara kommer ut så är det ljust, varmt och fyllt av härliga dofter.
Så du går mot en av dörrarna för att öppna den. Men när du trycker ner handtaget och pressar utåt tar det stopp. Du tar i hårdare bara för att ännu tydligare mötas av; stopp!
Du går till nästa dörr, för du vet hur det är därute och du vill dit.
Du trycker ner handtaget och pressar dörren utåt. Stopp.
Tredje dörren. En lätt oro har krupit sig in när du nu trycker ner handtaget mjukt och med fryst andning försiktigt trycker dörren utåt. Stopp igen.
Stressen blossar upp inom dig. Paniken stryper åt. Ska du inte komma ut. Ska du behöva stanna härinne.
Du sjunker ner på golvet. Försöker slappna av, pustar ut, samlar ihop dig. Tar ett djupt andetag och ber om ett mirakel.
Du minns hur det var i trädgården. Du återkallar värmen från solen och känslan av grässtrån mellan tårna när du nu reser dig upp för att gå till den fjärde dörren.
Jodå, tron har återvänt och mjukt och försiktigt, nästan obemärkt trycker du nu ner handtaget på den fjärde och sista dörren och bam! Stopp.
Stopp. Stopp. Stopp.
Stopp.
Paniken väller upp inom dig och du drar i handtaget av all din kraft bara för att slänga dig själv bakåt med dörren uppslängd på vid gavel.
Du lyfter blicken och ser trädgården rakt framför dig.
Du bryr dig inte om att resa dig upp.
Du kryper ut.
Dela gärna inlägget vidare!
