Jag skrev detta inlägg 2017 och det publicerades då i Gröna husets blogg. Idag publicerar jag texten här. Varsågoda!
Vågorna rullar in.
Drar sig tillbaka, backar.
Tar sig fram, igen.
Kommer, för att lämna, för att snart komma igen.
Jag lyssnar. Vaggas in i rytmen och tar några steg ner mot vattnet. Solen skiner, värmer och det sammetslena mötet mellan hav och land omsluter mina fötter. För ett ögonblick, vibrerar upp genom benen, kroppen. Skjuter igenom mitt hjärta och får mitt ansikte att spricka upp.
Le
Allt fladdrar till och jag skickar tillbaka vågen ner genom kroppen och ut genom fötterna igen.
Vi är i kontakt. Jag tar några steg fram, en fisk hoppar till och jag njuter.
Vandrar min strand.
Som lärare idag är det inte någon självklarhet att vandra sin strand. Många av oss håller istället på att drunkna långt, långt ut på havet där vi kämpar för vårt liv bland höga förväntningar, hög intensitet av kontakter och intryck och för många arbetsuppgifter i förhållande till den vila, återhämtning och stimulans som är möjlig.
Andra av oss lider av motsatsen. Vi är alldeles för långt upp på land. Samma sak år ut och år in. Eller nya grupper, nya kunskaper, nya arbetsplatser men utan att vi förändras själva. Utan att vi växer som oss själva. Detta bygger också stress. På sitt sätt.
Att simma in mot land eller att gå ner mot havet från långt uppifrån land är en förutsättning för att kunna vandra sin strand.
Att gå med en fot i det kända, trygga, invanda och med en fot i det nya, utvecklande och stimulerande.
Att vakna nyfiken och gå och lägga sig belåten.
Att ha nära till skratt men utan att backa för gråt.
Att låta livets puls strömma igenom kroppen så att maskerna får falla, murarna monteras ner och att vi får mötas… som människor. Komma nära.
Jag tror inte att förskola, fritids och skola först och främst kommer att förändras till det bättre av olika krafter och resurser utifrån. Jag tror att lärare och personer som en gång frivilligt valde skolan ska skapa ett skifte, som gör skillnad, genom att vandra sin strand. Att bli äkta, sanna och genuina förebilder för våra barn och elever.
Detta är vad jag tror att skolan behöver.
Lärare som känner kontakt och verkar utifrån sin inre kraft. I värmen från solen, i rytmen med havet och med en lust och nyfikenhet på livet vandrar sin strand.
Är du lärare och undrar hur?
Testa en meditation. Stilla dig. Känn rörelse inom dig. Och se din lust och längtan som en bra början, en bra fortsättning och något att alltid hålla dig nära. Nej, alltså inga tunga måsten och borden utan lätt och luftig lust och längtan. Börja där!
Anmäl dig till mitt inspirationsbrev, Gratis, här!
