Idag är det en lyx att få vila i den där sköna stilla tystnaden, där vi endast hör våra andetag, vindens stilla bris i träden, en fågel som kvittrar, humlans surr. Endast det. Denna vilsamma tystnad. Tänk vad vi skulle höra då, skogens ljud, hjärtats längtan, vad finns där, bakom allt yttre brus? Kan jag höra trädets viskningar, bergets muller? Kan jag se naturen, mig själv på ett annat vis, mer ingående, mer inkännande i tystnaden? Lära känna korpens och ormvråkens olika läten, hälsa på bergatrollet. Skulle vi lära känna oss bättre då? Tänk om vi blir mer hörsamma för hjärtats längtan, där ihop med naturen, med tystnaden, med mig själv. Skulle vi bli mer hörsamma gentemot varandra? Se varandra utan prat, babbel, ord. Skulle vi då på ett djupare plan förstå oss själva, förstå varandra, förstå växterna, träden, djuren, vattnet? Är det dags, är tiden nu för att ge oss ut, ge oss in, träda in i tystnaden, söka, finna, känna?
Jag började vandra den Shamanska vägen för två år sedan i Shamansk healing och kände att jag hittat hem. Nu i höst ska jag fortsätta min kurs i England (hoppas vi får åka dit igen) i nordisk mytologi, north shamanka och vägen med Völva. Völva är i den fornnordiska mytologin hon som skådar/ ser. Detta första året har vi kommit djupare in i oss själva, men också i naturen, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har alltid varit en sökare, har länge mediterat, gått annan healing utbildning, örtkurs, målar i Vedic Art. Jag har lite månceremonier, erbjuder Shamansk healing, lite skådning- man går ut i naturen och söker svar på olika frågor. Det är så spännande att vandra denna väg.
Anette Nero
Håll dig uppdaterad i Den Nya Kulturen, anmäl dig till gratis nyhetsbrev här, välkommen!
Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.