Det var en gång en liten flicka som var så trött, så trött, så trött, så trött att hon sov hela natten och hela dagen och dagen därefter och natten därefter och dagen efter det och natten efter det och dag och natt och natt och dag.
Flickan bara sov och sov.
Veckor passerade. Månader passerade och blev till slut år.
Det var inte konstigt att man undrade… skulle hon aldrig vakna?
För flickan själv var det väldigt tråkigt. Precis när hon just hade vaknat, ja då var det dags att gå och lägga sig igen.
Hon kunde se skymtar av vad de andra barnen gjorde. Vad mamma och pappa gjorde. Vad alla andra gjorde. Men när det var dags för henne att sätta igång, ja då var det dags att gå och lägga sig.
År efter år passerade och för flickan blev det ännu inget gjort.
Ibland sov hon under ett träd.
Ibland sov hon i solen.
Ibland sov hon på klipporna vid vattnet. Men så fort hon skulle lära sig att simma var det dags att sova igen.
Så lång tid hade passerat att ingen knappast undrade längre. Flickan var helt enkelt inte att räkna med. Osynlig och utfryst var väl bara förnamnet.
Är man osynlig eller utfryst så finns det ju ändå någon som inte syns. Eller någon som blir lämnad utanför. För flickan hade det passat bättre med något såsom icke-varande. Hon fanns inte längre.
Men för flickan fanns hon, det visst hon. Hon kunde känna. Känna sig varm av solen och trygg av trädet. Och hon kände sig rädd för Gropen.
I den lilla byn fanns ett hål som alla fruktade som döden. Den hade fått benämningen Gropen och ledde raka vägen ner till helvetet.
En gång för 100 år sedan hade en man trillat ner och aldrig kommit tillbaka. I alla fall inte som levande. Hela hans familj hade försvunnit spårlöst strax efteråt och man var säker på att det var han som kommit tillbaka från helvetet för att hämta hem dem. Vilket jubelöde!
Att flickan började känna sig mer och mer konstig förstod hon. Vad hon inte förstod var att hon var sjuk i den icke-existerande sjukdomen.
Sjukdomen blev värre och värre. Bara värre och värre. Det var så illa att det en dag inte längre var så konstigt att flickan gick och lade sig precis bredvid Gropen.
Hon somnande som vanligt innan hon hunnit göra någonting och vaknade som vanligt några timmar senare. Ett steg år sidan, och marken försvann under hennes fötter.
Hon föll och föll och föll. Ner. Ner. Ner.
När hon landade med ett duns kändes allt väldigt annorlunda. Så annorlunda att hon först inte förstod att hon just frisknat till. Att allt var bra, skönt och behagligt.
Hon såg sig omkring.
Allting var sig likt. Men ändå inte.
Och hon hade inget behov av att gå och lägga sig.
Hon kände sig vaken.
Ja, detta var väl inte den muntraste saga, förutom att den slutade bra. Ibland tycks det vara typiskt för sagor. Ja, att problemen avlöser varandra och sedan kommer en befriande avslutning som löser allt.
Tänk om det är så att hela historien kan var befriande. Inte bara slutet. Tänk om det är så att vi alla lever lite sovande, missar det mesta av det som kallas liv. Levande liv. Skapande liv.
Från Den Nya Kulturens tidiga dagar minns jag skapandet av självklarhetsstjärnan. Det började med en idé om färgerna brunt och rosa som tog sig form på en pärlbricka och vidare upp på duken. Ja, och sedan vektoriserad och enkel att använda bland annat här i dagboken.
En anledning till att livet inte är så himmla befriande är att vi sätter enormt höga krav på oss själva, vi kräver resultat av yttervärlden (just de resultat vi har bestämt oss för, alla andra verkliga resultat missar vi ibland) och vi försöker kontrollera det okontrollerbara.
Mitt skapande har alltid behövt några saker av mig. Helt andra saker än det jag nämner ovan. För att livets egna skaparkraft ska strömma igenom mig förutsätter det istället att jag tar rikligt med pauser där jag öppnar upp för inspiration att komma igenom, att jag är på plats, sätter pennan mot pappret även om jag inte vet vad som ska komma igenom och att jag modet att säga det som ingen annan har sagt, tänka de tankar som får det att hissna inom mig och avstå från det som skapar obehag inom mig, även om det gör mig besvärlig. Dessutom behöver jag agera på de idéer som jag får, även om de tycks knasiga, obehagliga eller helt enklet verkar för enkla för att göra någon skillnad. Men nej, nej och åter nej. Jag behöver inte göra detta perfekt.
Nej, nej och åter nej. Jag behöver inte göra detta perfekt!
Istället tänker jag tillbaka på det allra första inlägg som jag skrev i dagboken 2015. Något som jag själv behöver påminna mig om ofta. Varsågod!
Varför söker jag varje dag det perfekta, när naturen i varje andetag visar mig det ofärdiga, lilla, slingrande, kurviga, sjuka, åldrande, nyfödda. Varför söker jag det färdiga, när naturen visar mig det gröna.
Varför söker jag det enhetliga, när naturen varje dag vill visa mig många. Olika. Mångfald. Varför vill jag specificera, rama in, stanna innanför boxen, bekvämlighetszonen, värdighetszonen, ramen. När naturen varje dag visar mig sprickor. Kraft. Storhet och åldrade liv.
Varför vill jag stanna? Hålla kvar. Behålla. Krama åt. När naturen varje dag visar mig rörelse. Utbyte. Totalt utbyte. Förändring. Rörelse. Rörelse. Rörelse. Släppa taget och låta det ske.
Varför vill jag nu sätta mig själv i den rörelse som redan finns. Redan väntar på att lyfta oss upp. Tillsammans. Vi. Skapa häpnad. Delaktighet. Förundran. Slappna av. Skapa liv. Rörelse. Kraft. Som de vi är. Som oss själva. Perfekta.
Som jag lovade i rubriken kommer här en inbjudan till mitt webinar Vänd upp – från stress till livfullt växande.
Det är till för dig som är lärare och som längtar efter livet. Det är helt gratis och du anmäler dig genom att klicka här!
Sprid gärna detta vidare!!
Vill du ha gratis inspirationsbrev rakt hem i mejlboxen, klicka här!
