Jag får nog säga att det tog mig på sängen idag, vemodet. Och jag kan inte komma ihåg senast jag var i vår utan det.
Men idag hände något nytt. Något helt oväntat. Vemodet tog mig i kragen, vred om hårt och sa till mig:
– Du tjatar om …ingen vår utan vemod… Nu vill jag säga dig ett sanningens ord, ingen Linda-karaktär utan mig. Ingen Linda utan vemod.
Jag stammade fram:
– Skulle…skulle jag, skulle jag vara i behov av vemodet. Skulle jag vara i behov av vemodet?!!
Men, tänk om, tänk om det är så. Tänk om det är så att om jag ställer mig på vemodets sida, så står det helt plötsligt på min. Jag och vemodet tillsammans.
Inte nog med att jag slipper kämpa emot. Jag får en superkraft. En kraft som är jag. En vårpresent!
