När jag ser barnen förstår jag hur vacker framtiden kommer att bli ❤️⭐️
Jag har alltid gjort det. Förundrats över barnens oändligt vackra själar. De har gett mig hopp inför framtiden och inte bara hopp, utan en visshet om att allt kommer att bli bra.
Idag på skolan när jag kom för att lämna sonens badkläder som vi glömt packa i, egot gjorde en liten ansats till att ge mig skuld för att jag inte påmint honom… men det biter inte på hjärtat. Inte idag, kanske aldrig mer. Jag känner ingen skuld. Den når inte in.
Njuter istället av den lilla promenaden till skolan, snön som fallit och solen som lyser. Känner jag mig buren av kärleken, Gud eller universum på riktigt nu ?
Något har i alla fall skiftat, skiftat inom mig, och hjärtat har expanderat.
Felix springer lös och leker bredvid. En tanke slår mig att han speglar min nyfunna inre frihet… glädjen och lättheten. Fri mitt i villaområdet bland folk och bilar, men det går bra, han följer mig. Leker med en pinne.
På skolan, direkt när jag kommer in… dyker en pojke upp som jag pratat med någon gång men inte känner. Han frågar om jag vill ha en kram. Ja, säger jag. Gärna. Vi står där i kapprummet på en skola i Sverige 2019 en kall decemberdag och kramas.
En mamma som kommit för att lämna sonens badkläder och en elvaårig pojke, de känner inte varann men det känns ändå så självklart… så äkta. Två själar som möts. I kärlek.
Du är kall säger han. Ja, det var kallt ute. Innan egot hinner hinner göra sin ansats att lägga skuld på mig för att jag gjort pojken kall säger han:
-Vad skönt att du var så kall, jag var så varm och behövde bli lite kallare, – och det var skönt att du var så varm säger jag, så jag blev lite varmare. Sedan slutar vi kramas, jag lämnar badkläderna och vi säger hej då.
❤️❤️❤️
Dela gärna om du vill 🕯⭐️
Håll dig uppdaterad i Den Nya Kulturen, anmäl dig till gratis nyhetsbrev här, välkommen!
