Om mig

Jag heter Linda D och är grundaren av Den Nya Kulturen, DNK, där jag jobbar som lärare, mental tränare och författare.

 

Denna berättelse handlar om mig. 

Det var soligt och varmt, mamma parkerade bilen på en tvärgata bredvid huset vi skulle in i. Det var en gul gammaldags träbyggnad och om jag inte minns fel hade jag rosa byxor och en vit T-shirt. Och på fötterna, lite finare sommarskor. På ryggen en stor rosa ryggsäck. Jag kände mig snygg. Stor. Jag var redo.

Det var min första skoldag och början på en lång resa. Inte kunde jag ana att jag 30 år senare skulle minnas just den där dagen som om det var igår. Och hade jag då tänkt en endaste tanke om dagen 30 år fram hade den med stor säkerhet badat i lycka. Det trodde jag då. Jag trodde på livet. Och jag trodde på mig själv.

Sen!

Jag skulle säkert kunna rabbla upp över 100 saker som borde gjorts annorlunda under min skolgång. Allt ifrån den uttråkning jag kände av att skriva a efter a efter a på linjerna på ett papper till att läsa historieböckerna fyllda av berättelse inkluderande nästintill bara män. Men det tänker jag inte göra. För livet innehåller inga borden, det innehåller bara liv och för mig var skolan mest bara liv. Det tyckte jag i alla fall då. Jag gillade att lära mig nya saker och jag älskade den stimulansen som skolan och mina lärare ofta gav mig. För de visade mig att det var värt det här. Det fanns någonting bättre. Någonting att sikta mot. En fortsättning.

 

Jag utbildade mig till lärare av tre anledningar.

  1. Jag ville det. (Jag kände för det.)
  2. Det fanns absolut inget annat som jag kunde tänka mig att göra. (Vare sig vi hade pratat utbildning eller arbete.)
  3. Lärarutbildningen fanns i m­­­in stad.

Min första anställning var på en högstadieskola som matte/no-lärare. Min första grupp var klass 9A och min andra klass 7A.

Stundtals hade vi väldigt roligt. Det var experiment, nattvandring och klassaktiviteter men det skull gå knappt 2 år innan jag blev sjukskriven för stress. Jag var 25 år och utmattningen blev långvarig. Flera år. Jag kunde inte föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna kliva in på den där skolan igen.

Men det gjorde jag.

Och på nästa

Och nästa.

Nästa.

Och nästa.

Till en början var jag glad och stolt att jag lyckats med det omöjligt. Jobba som lärare igen. Men jag förstod också att det inte var så här det skulle sluta. Eller fortsätta. Det var hela tiden något som pockade på. Något som gjorde mig rastlös. Något som drog mig åt alla möjligt håll. Som inte gav mig någon ro eller frid. Det var i både skam och spänd förväntan jag fick inse; Jag är som ingen annan!

Jag stod inte ut med att jag själv slutade att utvecklas och växa. Jag var inte bekväm i att sitta på möte efter möte som knölade inom mig av att något inte stod rätt till. Och jag stod inte ut med att känna att jag missade så många elever med de metoder och verktyg som jag hade. Och i ärlighetens namn, jag var uttråkad!

Jag slutade som lärare.

Men började igen.

För något med skolan var alldeles för intressant för att släppa taget om. (Eller så fanns det fortfarande inte något annat alternativ…)

Vad var det med det här?

Jag fick börja utforska. Och utforska det gjorde jag. Undervisning för ungdomar, barn, små barn, vuxna. Stora grupper, små grupper, individuell undervisning, ingen undervisning. Matematik, naturvetenskap, engelska, svenska, svenska som andraspråk, yoga. Katederundervisning, grupparbeten, individuellt arbete, lek…

Det är någonting som jag inte har berättat för dig än. Någonting som gav mig nyfikenhet att testa alla dessa varianter. Något som gav mig tro, kraft och ork att fortsätta framåt. Något som ändrade riktningen och fick mig att omvärdera allt som jag lärt mig.

Jag vet inte exakt var och när det började, om det inte var en sommardröm i mina fantasier i en ljummen och stilla kväll bland doft av lavendel, men jag började meditera, och jag började yoga. Göra saker långsamt. Jag började läsa böcker inom personlig utveckling och andlighet. Jag började förundras över småsaker och jag började stänga ner yttre ljud för att kunna höra min inre röst. Jag började lyssna på mina automatiska tankar och jag fick lust att byta ut dem. Jag lärde mig hur och jag kunde nu börja välja nya. Jag förstod att jag var programmerad med idéer som vare sig jag ville eller inte, fungerade som sanningar för min kropp och mitt sinne att följa. Jag började möta mina obehagliga känslor och mina rädslor. Jag hittade metoder för det. Jag tog steg för steg för steg i en helt ny riktning och när jag väl stannade upp insåg jag att även om det finns en väg tillbaka är den inte längre ett alternativ för mig. Jag har sett för mycket. Jag har känt för mycket av den sötma som självaste livet ger. Som självaste jag ger när jag är närvarande i mig själv och min plan. När jag gör det som gör mig själv glad, det som får mina förvirrade och instängda hönor att plötsligt stiga till skyn som en flock v-formade svanar, som i samspel med varandra lyfter högt, lätt och långt.

Då kan jag börja inse att svaren finns ingenstans och överallt. Och så får nyfikenheten och utforskandet fortsätta. Och jag vill aldrig igen att det ska sluta. Och det är väl det som är kärnan i självaste skolan. Att leken ska fortsätta och människor ska växa och blomma. Blomma ut som sig själva och hålla sina drömmar vid liv och låta dem växa.